När jag var liten tittade jag alltid misstroget på de vuxna när de sa att tiden alltid gick så fort. De hann aldrig med allt de ville, borde, kände sig tvingade till att göra. Nu är jag där själv, klagar på att tiden går så fort och jag har ingen aning om vart alla timmar tar vägen. En sak är dock skönt och det är att alla julklappsinköp är klara. Det är helt underbart att slippa panikartat "ränna runt" i affärerna sökandes efter impulsköp att ge bort. Dessutom vet jag nog vart timmarna tagit vägen när jag börjar tänka efter och jag har faktiskt utnyttjat dem ganska väl. Problemet är nog snarare att de ändock är för få :)!

Sakta men säkert har jag dessutom börjat röra på mig igen. Idag tog jag mig ut på en tvåtimmars cykeltur och både på utvägen och hemvägen blev jag jagad av en stor chäfer, skällande och  med käftarna vidöppna. Jag måste erkänna att jag blev livrädd, i synnerhet som jag tidigare blivit biten av en hund när jag varit ute och cyklat. På utvägen lyckades jag cykla ifrån honom men på hemvägen korsade han min väg så att jag blev tvungen att tvärnita för att undgå att köra på honom. Efter det slutade han jaga mig. Hundägare, för mig spelar det ingen roll att ni ibland skriker att hunden är ofarlig. I detta fall syntes ingen ägare, vilket naturligtvis gjorde det hela än mer skrämmande. En okänd framrusande hund, skällande och med tänderna blottade är otäck och får mitt hjärta att banka. Det spelar ingen roll hur söt och snäll ni än säger att den är. Snälla ha lite förståelse över detta och ha er hund kopplad.