Nu har det hänt lite saker. I går skulle jag enligt plan ta min första cykeltur på evigheter. Egentligen tänkte jag sätta mig på trainern, så att jag skulle kunna hoppa av vid minsta smärta, men när Tove frågade om jag skulle följa med så svarade jag nervöst ja till sist. Trots att jag var smärtfri blev det en kort tur, jag vågade helt enkelt inte cykla så länge. Även idag har jag varit ute en sväng utan att det kändes någonting. Det är helt obeskrivligt skönt! Men samtidigt vet jag att det på intet sätt innebär att jag är skadefri, utan nu måste jag ta det väldigt försiktigt så att jag inte överanstränger mig och läkprocessen går alltid lite fram och tillbaka. Sedan att min cykelform för närvarande är usel får jag väl leva med :-)! 

Igår tävlade jag även i löpning.  Loppet gick kl 21.00  i Ystad och vi sprang längs med de gator där Wallanderböckerna utspelas. Jag hade fått för mig att loppet skulle vara slätt, rakt och platt som en pannkaka, men loppet innehöll både en lång backe, gräs, grus och kullersten. Men mest utmärkande var dock alla 90-graderssvängar och knixiga kurvor mellan  smågatorna. Loppet mätte 6km och återigen kom jag tvåa, efter grymma Sandra Nilsson. Men igår var jag ganska nöjd med loppet, även om jag inte riktigt uppfyllde min måltid att hålla 3.35 i snitt. Efter passet i söndags tyckte jag att det kunde vara ett rimligt mål men jag tappade för mycket i de krokiga gränderna de sista två km. Jag var lite rädd om mitt knä och så var jag för trött för att accelerera upp tillräckligt fort efter alla inbromsningarna, så snittet blev 3.36 Hade banan varit som jag trodde att den skulle vara tror jag nog att jag hade kunnat hålla 3.35 så jag är ändå nöjd. Dessutom fick jag ett kvitto på att intervallpassen i fredags och i söndags gav effekt.

Det och simmar är det enda jag gjort i träningsväg den här veckan. Igår sprang jag två gånger och fick på sätt ihop ett långpass på 2.30. Det var det längsta passet på jättelänge med råge!  Idag sprang jag en tvåtusing och 4 tusingar på ca 3.30fart Det var skönt att känna att det fanns lite fart i kroppen trots minst sagt usel träning den sista tiden. Hur cykelformen är vill jag inte ens fundera på.

 Mindre kul är att jag numera bildat klubb med Rickard då jag skadat min stackars tå. Igår när vi simmade satt det skitungar på linan och tyngde ner den så att jag slog i den när jag simmade bröstbenspark. Det gjorde skitont och idag är den helt krokig och lealös, men jag springer ändå. Om springa är det enda jag kan göra tänker jag inte låta någon skitunge förstöra det för mig. Nästa gång kanske jag ska ta på mig handpaddlar och hacka ungen i huvudet - jag är så trött på dem. Igår kväll när vi käkade middag i västra hamnen diskuterade vi just detta och Rickard fällde en kommentar om att jag skulle ha hetsigt humör (han åsyftade just ungarna på badet antar jag, för annars är jag ju snällheten själv :-)). Det stämmer att jag irriterar mig på ungarna eftersom jag numera redan stör mig på dem vid blotta åsynen av dem. Men jag kan avslöja att jag inte är den enda!! Kan inte deras föräldrar uppfosta dem att låta bli att hoppa på simmande folk, förstöra dyra linor eller vara allmänt skrikiga och störiga på offentliga platser där andra människor betalar för att träna. Är det så lustigt att man blir irriterad? Jag antar att jag snart är ökänd och har säkert något otrevligt smeknamn bland barnen - men det tar jag som en komplimang.

Efter middagen gick vi hem till Lars och Helen och åt upp Helens formidabelt goda kaka med raberber och vit choklad som hon i all hast vispat ihop, bara sådär, tjoff, tjoff! Helen är en fantastisk kock och Lars kan skatta sig lycklig som har henne. Värre då med med min Lars - han får sällan några goda kakor av mig , mer då grönsaker, nötter, fisk och frukt.    

Idag direkt efter simningen körde jag mitt första fartpass på bra mycket länge. Tanken var att jag skulle få känna på lite syra och väcka kroppen så att den kan springa fort igen. Jag har känt mig lite igenslaggad på sistone :-)! Passet bestod inledningsvis av några korta hårda intervaller i syfte att dra på mig lite syra, därefter kom huvudserien på 5 (6x150m) i lite olika farter. Varje serien hade något nytt "kul" moment som tex trycka sista 20m eller trycka första 60m eller trycka 50m, vanligt 50m och trycka 50m, allt för att kroppen skulle få jobba. Det kändes rostigt och motigt och kroppen skrek; nej, nej, nej sluta du är inte klok. Inne i min skalle skrek jag minst lika högt jo, jo, jo och mitt huvud vann idag. Det här var ett pass jag behövde och inledde projektet "få upp Camillas fart......" På söndag är det dags igen. 

Det finns få saker som smakar så sött i munnen som en vinst och det är lätt att skapa ett beroende. Gårdagens lopp om 12.6km gick mestadels på skog- och grusvägar och innehöll en hel del rullande backar. Det må vara hur vackert och skonsamt underlag som helst i skogen men ska jag springa fort behöver jag asfalt och platt underlag. Kontenta, jag befinner mig gärna i skogen och kan rent av gärna träna där, men tävla det gör jag helst på stenhårt asfalt med fäste under fötterna. Som ni förstår så vann jag inte, nä jag kom bara tvåa då Sandra Nilsson satte av i ett rasande tempo som hon sedan bestämde sig för att hålla rakt igenom hela loppet. Själv kom jag bara tvåa och förbannade min ofokusering under loppet. Om jag ska prestera bra så behöver jag bli nervös, vilket sällan brukar vara några problem, men det var jag inte igår. Tvärtom kände jag mig seg och hängig och hade inte ens lust att ta ut mig. Under loppet funderade jag även ut ett simpass som jag tänkte köra dagen efter (typ idag då). Det och dalande form är ingen bra kombination. Positivt var i alla fall att klubben bjöd på fika efter loppet, att Daniel rusade in som överlycklig tvåa efter orienteringsfantomen Johan Modig och att mitt sura knä inte gjorde ont under hela loppet. Innan vi åkte hem delade Daniel och jag på en langos efter att Daniel nästan tjatat ihjäl sig för att få en. Själv tyckte jag inte att friterat bröd med gräddfil, rödlök och ost lockade särskilt mycket, men det var rätt okej.

Igår var jag på ytterligare en behandling och på grund av att det var så tidigt så kände jag inte för att springa innan, så jag simmade istället :-)! Efteråt kan man verkligen INTE springa - aj aj aj, så när jag kom hem efter en öm bilresa ner till Malmö igen så återstod bara simning för den träningssugne. Rickard var snäll och gjorde mig sällskap. Han har brutit tån och haltar numera omkring i ett par mindre snygga träskor. Det är en ganska munter syn att se honom traska omkring i ett par sådana. Ännu roligare blir det när man tar i beaktande att han bott i Limhamn hela sitt liv, och kör omkring i en Z4! Ut ur bilen kliver en välklädd snygg ung man i solglasögon och träskor!!!! Mmm, nice!

Så igår blev det två simpass vilket kanske är bra för mig! Idag simmade jag och Rickard igen (Daniel var även där) och nu har jag precis avverkat ca 14km upphackad löpning. Jag körde några lätta intervaller i parken för att se om knät höll. Det gjorde lite ont i början, men efter ett tag släppte det. I morgon ska jag försöka springa igenom ett lopp i Hörby som ingår i Skånes GP. Hoppas hoppas jag kan göra det och inte måste bryta pga smärta. Håll tummarna.

Igår ägnades dagen åt smultronplockning till Lars förtjusning som åt två portioner av de röda bären (se ovan). Själv äter jag dem helst naturella utan socker och mjölk. Jag fick ihop över en liter på bara ett par timmar. Inte illa. Ja och så sprang jag som vanligt då´rå. Idag tänkte jag "slippa" springa eftersom jag nog fått ihop över 10mil (bara distans då tyvärr) och istället testa att cykla en sväng för att få vila benen, vilket gick mindre bra och slutade med att jag nu har ruggigt ont igen. Dessvärre är det svårt att simma här då alla simbassänger är stängda och vattnet typ 15grader - brr! I morgon ska jag åter få tortyr. Egentligen ska man visst vänta 7dagar innan man tar nästa behandling men eftersom jag åker hem i morgon så tänkta jag passa på och behandlaren tyckte att det var okej. Vi får se hur det går. Förra gången fick jag blåmärken som fortfarande är kvar, det kommer inte kännas nice att "borra" på dessa.

Annars har det varit en tävlingshelg utan dess like, dock utan mitt deltagande. I onsdags var det tempo-SM i cykel och mitt lag tog silver i lag endast 30s från guldet. Kanske hade jag kunnat hjälpa till att ta guldet om jag varit frisk. Igår var det sprint-SM triathlon och min kära klubbkompis Tove vann, något jag unnar henne eftersom hon kämpat hårt och även varit skadad mycket. Idag var det stafett-SM som min klubb vann i sedvanlig ordning. Förra året fick jag vara med att bärga guldet - i år blev det inte så. Jag är både glad och lite vemodig. Jag unnar alla deras framgångar men kan inte låta bli att själv fundera över hur fort jag skulle simmat, cyklat och sprungit; eller på hur länge mina knän tänker gnissla surt så fort jag rör på mig. Varje gång jag ger mig ut är jag både sugen på att köra hårt och rädd för för att köra sönder mig på samma gång. Det är en underlig känsla.

Idag har jag varit på ett nytt besök i tortyrkammaren. "Läkaren" tittade lustigt på mig när jag sa att jag faktiskt längtat att få komma dit. Det är ju inte att jag längtar till själva behandlingen utan mer effekterna av den. Tydligen var han imponerad eller snarare rädd över att jag tålde så mycket som  jag gjorde. 4bar eller vad det var, var tydligen rekord i vad någon klarat av. Han tyckte att jag led av ett genetiskt fel med för hög smärttröskel :-)! Jag tror inte att jag har högre än någon annan, utan gnäller tvärtom över småsaker ganska ofta :-)! Dock har jag en förmåga att uthärda smärta om jag VERKLIGEN vill och behöver, men det är jag övertygad om att alla kan bara de fokuserar och vill tillräckligt mycket.

Innan behandligen hann jag springa lite och efteråt simmade Lars och jag några meter. Ja just ja, jag har dragit ner Lars i skoträsket och tvingat honom att köpa ett par skor, hans gamla ser för bedrövliga ut. Vi får se ifall jag kan springa i morgon då jag just nu är ganska öm i mina knän.

Det som funkar för Karate Kid borde väl även fungera för mig. Därför har jag målat idag. Inte enbart på uthuset utan även på mig själv och mina skor. Lustigt att lite målning kan göra en så stel i nacken, och så tror man att man är vältränad. Träningsmässigt har den här dagen varit ganska bra då jag lyckades springa 2gånger med minimal smärta. Första gången 50min och andra en hel timme, naturligtvis med insprängd gång då och då. Det är rekord så långt. Dagens djurrapportering blev ett rådjur, en hare och igår var det älgar på vägen in till Karlstad. Jag gillar djur och landet :-)!  I morgon ska jag hamras igen.